Tits matters

”Hej, jag heter Matilda och vi driver UF-företaget Tits matters. Vi har en insamling på er sida och den går ut imorgon. Det vill jag ändra för vi vill fortsätta samla in till er men jag vet inte hur jag ändrar?” Deras UF-företag säljer hoodies och t-shirts med bidrag på 50kr per tröja som går till kampen mot bröstcancer! De vill sprida vetskapen om bröstcancerns stora spridning bland ungdomar och alla andra människor som köper produkterna.

Jag blir så glad över att få ta emot samtalet från Tits matters och fortsatte fråga lite om hur det har gått efter att jag hjälpt henne med vad hon ringde om. Då berättar hon att de vunnit Årets UF-företag Stockholm 2018 varför de kvalificerat sig vidare till SM i maj på Stockholmsmässan där de tävlar mot landets alla ungdomar om att bli Årets UF-företag Sverige.

Citat från deras FB: ”WOW!!! Efter att chocken har lagt sig och glädjetårarna har lugnat sig kan vi glatt berätta att vi igår vann Årets UF-företag 2018! Vi är så otroligt glada då det är detta vi har kämpat för och nästa steg är nu SM i Maj. Vi blir så glada och är så tacksamma för alla som grattat oss! Och vi vill tacka alla er som köpt av oss och stöttat oss genom året, det låter klyschigt men utan er hade detta inte varit möjligt! Även ett extra tack till Stockholmsmässan, SEB och juryn!”

På denna FB-sida finns även en film med information och intervju med Isabella och Jenny som båda är drabbade av bröstcancer och berättar. En av dem säger att hon under sin sjukdomsperiod umgicks med andra drabbade. De hade varit fyra men nu är det bara hon som lever.

UF-företaget Tits matters har en egen insamling och de har hittills samlat in 20.600 kronor.  ”Kampen mot bröstcancern fortsätter!” säger de och förlänger insamlingen. Man kan följa dem både på FB och på Instagram där de heter @titsmatteruf. Önskar dessa ungdomar massor av lycka till på SM och självklart köpte jag en tröja av dem!

 

+

Ville sjunka under bordet

 

Vokalisten fortsätter ”men det är bara en liten sak” trumvirveln går ”vi kommer inte börja spela förrän Louise kommer upp på dansgolvet”. Mitt inre brottas med skräck och blyghet. Jag hör ”ni måste hjälpa oss att få Louise att komma upp, sjung med!” varpå hela lokalen ljuder ”Louise, Louise, Louise….”. Jag hinner tänka kan jag sjunka under bordet och gömma mig? Jag hinner önska finns det någon annan som heter som jag? Sen gör jag det. Jag reser mig och börjar dansa till allas jubel.

Fler kommer upp och jag åtar mig att få igång dansgolvet ordentligt genom att dra upp folk från borden och det blir en underbar stund! Vi hade bjudits in till Svenska Folkspels stora nätverksträff i Falkenberg. De hade samlat oss förmånstagande organisationer och föreningar tillsammans med deras sponsorer. Dagarna hade fyllts med ett intensivt och viktigt program som bestod av berikande föreläsningar, workshops, aktiviteter och nätverkande.

Det var efter middagen bandet blev missnöjda efter de försökt få igång oss som publik och plötsligt slutar för att låtsas gå av scen. Jag som gillar live kunde inte stoppa min mun säga ”nej” lite för högt. Bandet hörde det och började spela igen ”i alla fall en vill att vi fortsätter” och de ville veta mitt namn.

Jag är inte typen som utmärker mig på det här sättet särskilt ofta även om jag gärna bjuder på mig själv. Att ta fram mitt mer privata jag är enbart på tillfällen jag valt med omsorg och det var därför jag tvekade. För mig är det viktigt att bära fram ett varumärke utifrån det man representerar och arbetar med. Men den här gången tog jag ändå ett snabbt beslut och kastade mig ut eftersom jag älskar musik och att dansa. Så här efteråt kan jag bara säga att jag i alla fall inte behöver presentera mig med mer än ”Det är Louise från Falkenberg” nästa gång jag hör av mig till sponsorerna som var med för att inleda en dialog om samarbete.

I lag med Anna

Under telefonsamtalet frågar jag Anna hur hon är engagerad i sin lokala bröstcancerförening. Det var då hon berättade hela sin historia. Hur hon på familjeresan skulle rätta till bikiniöverdelen bara och upptäckte knölen som inte varit där förut. Att hon planerade ringa direkt när hon kom hem så att hon kunde jobba som vanligt sen. Hur allting bara hade blivit upp- och nedvänt. Undersökningen före julafton som visat att det fanns flera tumörer än den lilla knöl hon själv känt och att cancern var aggressiv.

Hon hade hört av sig om Dormys Tjejkväll till förmån för Bröstcancerförbundet. ”Jag ska gå på den i Arninge och tänkte fråga om ni vill jag tackar dem och säger ett par ord?” Bara dagen innan hade Vidbynäs golfklubb hört av sig och berättat om deras golftävling till förmån för Bröstcancerförbundet.

I Annas och mitt långa telefonsamtal sa hon många saker som berörde mig. Hennes situation att så ung drabbas av bröstcancer, att hennes 5-åriga dotter frågat ”hur länge du ska vara hennes mamma?” och om de tuffa biverkningarna som gjort henne mycket svårt sjuk. Anna gav hela sin historia till mig trots att vi aldrig hade hörts tidigare och det var så fint. Jag tänkte inte ens efter när jag frågade henne ”Anna, kan inte du och jag spela som ett lag den 10 juni?”

Hon ropade nästan ut sitt ja, men tvekade sen. ”Hur kan jag svara ja?” Det blev tyst i telefonen. ”Jag vet ju inte om jag klarar det eftersom jag inte är klar med behandlingarna.” Anna hade berättat om golfen som bra rehab att komma tillbaka till livet. Vi satte upp tävlingen som ett mål och går det så går det. När vi hade avslutat kom jag på att jag inte visste något om hennes hcp i golf, var hon nybörjare eller hade hon spelat länge? Det hade faktiskt inte ens känts som viktigt när jag fick mitt infall att fråga om vi skulle spela ihop.

 

+

Mötesrik vecka

Att gå från möten med företag och känna uns av förhoppning till ett eventuellt nytt samarbete får mig att känna spritt i benen och värme i mitt bröst av hopp. Jag tänker vidare på idéerna jag lyft fram och hoppas att företagen också ser de presenterade möjligheterna som intressanta.

När veckan låg framför mig i kalendern gav det en känsla av viss stress men även lycka för jag tyckte alla möten verkade verkligen spännande och roliga. Jag skulle på fem dagar möta tre befintliga sponsorer, fyra presumtiva partners, en organisation, en nätverksträff, två middagar med vänner och gå på en utställning. Inte ens i samma stad skulle detta ske utan i både Köpenhamn, Malmö, Abbekås och Stockholm.

Det är lika roligt att träffa de befintliga sponsorerna som att presentera möjligheterna för nya. Jag fascineras jag av varför företag väljer att stödja insamling till bröstcancerforskning. För varje möte blir jag varm av den äkta vilja som de har. Det som ofta uppkommer som ett starkt argument förutom att de tycker frågan är viktigt är att vår association skapar engagemang.

Variationen på företag och varumärken jag mötte i veckan var stor med allt från företag inom detaljhandel med blommor, bröd eller hobby till klädbranschen med sportvarumärken, företag inom resebranschen och ett idrottsförbund. Alla med olika utmaningar och målgrupper men alla med ett intresse att eventuellt se på möjligheterna att kunna bidra. Vissa av företagen med en enorm potential i att kunna sprida budskap och skapa engagemang i sina kanaler.  Andra med möjlighet till nytta för föreningarna och medlemmarna. Och flera med möjlighet till produkt- eller tjänstekopplad försäljning.

Veckan avslutades med att gå på Sven-Harrys konstmuseum för att njuta utställningen Couturens hemligheter. Det var underbart att njuta de vackra couture-plaggen från både svenska och internationella modeskapare. Men istället för att åka hem för en helg med att sy egna kreationer blev jag liggande i influensa. Kanske ändå körde lite väl hårt i veckan…

 

+

Evelyn och rosa bandet

För bara 25 år sedan fanns inte något rosa band. Det var Evelyn H. Lauder som 1992 skapade det och resten är historia. Hon gjorde det för att skapa uppmärksamhet och medvetenhet om det hon såg hända runt om i världen. Att kvinnor dog av bröstcancer och ingen pratade om det.

Det är på Estée Lauders Skandinaviska kontor i Köpenhamn som jag får höra historien om rosa bandet. Eftersom jag har arbetat med rosa bandet i fyra år känns det speciellt att få komma till kampanjens kärna. De visar en presentation som startar med en kvinna i orange kavaj sittande vid ett skrivbord med en klassisk amerikansk skyline i bakgrunden. På bordet står några skönhetsartiklar och en skål full av rosa band vikta på samma sätt och med en säkerhetsnål i varje. Hon har ett underbart leende och hennes blick når ända in i mitt bröst.

Evelyn skapade rosa bandet för att uppmärksamma den vanligaste cancersjukdomen för kvinnor. Hon förstod att det behövdes betydligt mer resurser för att rädda kvinnor som drabbades av bröstcancer. Hon ville belysa frågan och skapade symbolen rosa bandet som uppmärksammas framförallt under den internationella bröstcancermånaden oktober. Det Evelyn H. Lauders inte visste var att hennes idé skulle bli ett en välkänd symbol världen över.

Det är Bröstcancerförbundet som i Sverige äger rätten att företräda det internationella bandet. Jag vill göra precis som Evelyn gjorde när hon levde. Jag vill med mitt arbete som ansvarig marknads- och företagssamarbeten skapa uppmärksamhet och bidra till bröstcancerforskningen. I Sverige får 9.000 kvinnor varje år bröstcancer, varannan timme får någon den diagnosen. I min närhet har många vänner gått igenom bröstcancer och det är för er jag kämpar.

Det internationella rosa bandet arbetar för att skapa en bröstcancerfri värld. För att vara med att bidra till det kan man t ex bära ett rosa band i oktober. Vill man göra något i mars eller april kan man swisha till 900 59 19 som går till Bröstcancerförbundet. Enkelt att göra och ett värdefullt bidrag eftersom kvinnor får bröstcancer varje dag oavsett månad.

+

Coach Pia

”Du är en viktig person för mig och jag blir jätte glad om du har möjlighet att fira min 55 års dag med mig.” Så stod det på inbjudan. Min första tanke var att hon skrivit fel. Det är inte jag som varit en viktig person för henne. Det är faktiskt tvärt om!

Jag hade just fått mitt livs första chefsuppdrag som enhetschef för en avdelning med flera medarbetare. Jag var ung, hade aldrig varit chef förut och jag skulle dessutom agera i en mycket mansdominerad värld. Generalsekreteraren som rekryterat mig sa: ”Du behöver inte, men du har möjlighet om du vill.” Det var coachning som han erbjöd mig och det var just personen som coacha han ville jag skulle träffa.

Han hade helt rätt för Pia och jag klickade direkt och hon kom att bli mycket viktig för mig. Vi träffades en gång i månaden i krävande men givande möten. I början var det lite frustrerande. Fast jag aldrig tagit coachning så hade jag byggt upp en bild. Jag trodde hon skulle vara mitt facit, ge mig råd och berätta hur jag skulle göra. Men så var det inte alls. Hon berättade inte en enda gång hur jag skulle göra. En bra coach ställer rätt frågor som får dig själv att ta beslutet eller se vilken väg eller vilket sätt som är det bästa.

Den förmågan hade Pia. Coachningen hon då gav mig har haft en fortsatt mycket positiv inverkan likväl yrkesmässigt som privat. Pia var då även i uppbyggnadsfas av Balansekonomi som var en utbildning jag också tog. Idag finns hon i Ett rikare Liv som är en blogg, FB-grupp och en podd som är väl värd att lyssna på. Genom den får jag en dos Pia fortfarande.

Jag gick på hennes födelsedagsmottagning som blev ett underbart återseende. Även om vi följt varandra på sociala medier hade vi inte setts IRL på flera år. Vi talade om tiden hon coachade mig och hon sa jag var rolig att coacha för jag var så mottaglig. Jag i min tur sa som jag verkligen känner för Pia: ”Du är en viktig person för mig”.

Fördel kvinna

Vi ger varandra utrymme för goda samtal och tid för reflektion. Sju kvinnor tillsammans i fjällvärlden just nu. Som tradition åker vi skidor varje år denna vecka och det är en av de mest energigivande på hela året. Vi ger varandra utrymme för goda samtal och god tid för reflektion.

Det börjar redan de åtta timmarna i bilen upp när vi hinner gå igenom det mesta. Vi har döpt det till ”öppet forum” vilket innebär att allt är tillåtet att ta upp men att det även stannar i bilen. Sen fortsätter det under vår weekend tillsammans där var och en tillåts vara och göra som man själv önskar.

På lunchen konstaterar vi att det idag är internationella kvinnodagen. Vi pratar om vad den dagen har för mening och om det ändå inte hade varit bäst om den inte behövdes.

Jag frågar ”Vad är fördelen med att vara kvinna?” Många fina svar kommer fram. Och som en hyllning till kvinnan på denna dag får jag tillåtelse att lägga upp svaren här på Bystbloggen:

1. Att bära och nära sitt barn.

2. Den gemenskap kvinnor bygger socialt med varandra.

3. Förmågan att stödja och lyfta varandra.

4. Sätta andra värden före vikten av hierarki.

5. Förmågan att enkelt göra flera saker samtidigt.

6. Möjligheten att kunna variera sitt utryck genom mode.

7. Se andra och att omhändertagandet finns helt naturligt.

8. Att ens kropp är vacker och bildskön.

9. Helikopterperspektivet att se helhet.

10. Kraften, modet och styrkan inom en.

Jag är stolt över att vara kvinna och till er alla mina medsystrar vill jag säga att ni är alla fantastiska. Sträck på dig och känn i ditt bröst att du är unik och vacker.

Rosa rummet

”Jag hade tänkt vi skulle sitta i Rosa rummet. Vi tycker det passar bra med tanke på vad vi ska prata om!” sa Linda med glad röst. Hon var marknadschef här och hade även tagit med företagets kommunikationschef till vårt möte.

De hade visat mig runt på deras kontor som nyligen byggts om och renoverats till ett underbart aktivitetsbaserat kontor. Jag log när jag såg att kopiatorn stod i ett rum med chockrosa väggar och golvet även det i rosa. Det var härliga färger överallt, nyanserna gick hand i hand på ett smakfullt sätt. Olika delar hade olika färger och det kändes verkligen energirikt och kreativt.

Det tysta utrymmet hade färgerna ljusgrönt och ljusblått som gav en varm och mjuk känsla tillsammans med ljusinsläpp från fönstren från golv till tak. Fötterna sjönk nästan ned i den tjocka heltäckningsmattan.  När dörren stängdes blev det otroligt tyst och man hade helt klart kunnat höra en knappnål falla där inne.

Innan min före detta arbetsplats hade jag dittills bara arbetat i eget rum. Det var svårt att anpassa sig till kontorslandskap tyckte jag. Stördes av kollegors småprat, andra som ropade till någon på andra sidan rummet eller av de som pratade med sin skärm. Flera gånger var jag tvungen påminna om trivselreglerna vi kommit överens om och jag blev säkert kallad för både tråkig och tant på grund av det. Men jag märkte tydligt hur arbetsuppgifterna både för mig och andra tog betydligt längre tid för att man blev störd så ofta.

Nu befann jag mig på möte mitt i ett aktivitetsbaserat kontorslandskap som jag gärna jobbat i. Blev både inspirerad och imponerad av att de som ett ledande färgföretag verkligen levde sin filosofi och varumärke. Tillsammans med Lindas team kom vi på flera härliga idéer för att färga hela Sverige rosa i oktober. Jag hoppas verkligen vi kan få till ett samarbete fyllt av färgglada aktiviteter med insamling till förmån för bröstcancerforskning och kände mig förhoppningsfull när jag åkte vidare till nästa möte.

Vem säger nej?

”Men du, finns det verkligen någon som du presenterar det här för som tackar nej?!” Där sitter vi mitt i deras showroom bland alla underbara produkter och varumärken som de flesta har i sitt kök. Och jag har precis tackat för att jag fick komma och presentera vårt erbjudande.

Pausen innan jag svarar blir nästan för lång. Jag måste tänka efter vad han menar. Vågar inte tro att de redan bestämt sig för att tacka ja. Sen fortsätter han med en varm ton ”… det är ju verkligen ett behjärtansvärt ämne och någonting alla borde vilja hjälpa till med!”

Jag blir glad över att min presentation har framkallat den känslan. Mitt mål och ambition med mötet är därmed uppnådd. Jag vill få dem känna för det här och vilja stödja och stå nära oss genom framförallt ekonomiskt bidrag till bröstcancerforskning och stöd till drabbade. De ska förstå vår organisation och att de nu kan göra skillnad i en fråga som berör hela svenska folket.

Att sälja kan många, men att sälja så att känslan i någons bröst berörs är något helt annat. Det tar emot att benämna mitt uppdrag att få företag att ingå samarbete med Bröstcancerförbundet för sälj. Det är nog på grund av ämnet, att det handlar om människor som har eller har haft det svårt. Stefan vill veta hur många som får cancer och jag berättar det. Det blir tyst en stund. Kanske för att vi är tre som sitter där runt bordet och enligt statistiken är det just en av tre som får cancer.

Ber dem fundera och se om deras återförsäljare också vill vara med. I dörren säger vi adjö och Lennart understryker att vi ska höra av varandra inom kort och han ber mig återkoppla med presentationen helst idag. Jag går på rosa moln därifrån och känner en god känsla i mitt bröst. Jag älskar att knyta ihop bra samarbeten och vill få till det här.

Bröstorkestern

”Det är som att förut haft en hel orkester bakom sig men nu har jag bara en flöjt och en fiol.” Jag tänkte på vad träffsäker liknelsen var när jag fortsatte ”alla stolar är tomma men instrumenten står kvar”. Johan skrattade i telefonen. ”Nu måste jag gå från stol till stol och spela varje instrument själv.” sa jag och hörde att Johan förstod precis.

Vi hade inte hörts på ett tag och jag blev glad att han hörde av sig för att hör hur det var för mig med nya uppdraget. Det är genom tidigare jobb vi lärt känna varandra och vi har gjort många lyckade arrangemang ihop. Men det är de tuffa förhandlingarna som svetsat ihop oss starkast konstigt nog. Johan och jag har lätt att både ge och ta i våra diskussioner, han är intressant, lösningsorienterad och har många spännande idéer.

Personerna jag väljer dela mer yrkesrelaterade och helt ärliga tankar med är inte många i antal men väldigt viktiga för mig. De är alla positiva till mitt sätt att leda och genomföra saker och på så sätt mina supporters. De ger mig energi till skillnad mot skaran man alltid har och som tyvärr hellre tar av energin allra helst. Att de inte står helt nära verksamheten har hjälpt mig mer än om de känt till detaljerna eller de jag refererat till. Ibland har det gett mig raka och objektiva råd och ibland har det bara hjälpt att få berätta och höra mig själv beskriva situationen. Fler än en sådan här person är bra och att de är lite olika med olika erfarenheter och infallsvinklar.

Innan Johan och jag avslutar samtalet bestämmer vi att försöka höras lite mer regelbundet nu framöver. Liknelsen med orkestern dyker upp i mitt huvud igen och vi döper den passande för mitt uppdrag till Bröstorkestern. Jag tackar Johan för att han vill ge mig sina inputs lite mer ofta nu för jag behöver det. För om jag ska få fram fin musik behöver jag få hans takthjälp eftersom jag även får ta rollen som dirigent nu.

+

Susannas Hole in one

Vi hade just pratat om den äldre damen som vartannat år gjort hole in one på samma hål fyra gånger och att en av våra mammor utan ens sving gjort HIO också. När Susanna sen slår ut på korthålet med sin wedge ser hon inte ens efter bollen. Det är jag som ser bollen studsa en gång och sedan rulla i och jag bara skriker -”Du har gjort det! Du har gjort din första Hole in one!”

Hon hade lyckats med det slag alla golfspelare drömmer om, vissa gör det med skicklighet och andra av ren tur. Men ändå är det lika härligt och har man inte upplevt det kan man inte föreställa sig hur det känns. Själv hade jag spelat golf i säkert trettio år och varit nära många gånger när jag till slut lyckades göra en HIO. Även om jag var tillsammans med min man var jag så uppspelt att jag var tvungen att ringa pappa som lärt mig spela golf och själv gjort två.

Av Susanna, Annette, Kristin och jag som skrattade hela vägen in var det nu två av fyra som lyckats med att få bollen i hål på ett slag. Vi gladde oss så mycket över Susannas succéslag att ingen av oss kunde spela ordentligt det sista återstående hålet.  Ingen av de andra i gruppen av nya vänner från Norden, Skottland, Frankrike och England hade missat vårt jubel på åttonde hålet på Stadium Course. Det var härligt att sätta sig inne i klubbhuset vid uppdukat bord och givetvis bubbel för firandet av dagens HIO.

Vi var på PGA of Catalunya med femstjärniga designhotellet av högsta klass och nyligen renoverat. Anläggningen som av många anses vara en av Europas bästa har två riktigt bra golfbanor samt träningsmöjligheter i toppklass. Stadium Course var den svåraste av banorna som båda hade olika karaktär men verkligen intressanta och underhållande att spela. Europatourtävlingen Spanish Open har spelats här flera gånger vilket vittnar om hög kvalité. Med närhet till både Barcelona och Girona ligger anläggningen bra till i norra Spanien och flera golfresebyråer säljer golfresor hit.

Det var mitt första besök på anläggningen och denna start på 2018 års golfsäsong hade därmed inletts på allra bästa sätt även om min egen golfsving kändes lite rostig.

Nål på mitt bröst

Under punkten Övriga frågor kliver ordföranden fram mot publiken och säger att innan årsmötet avslutas vill han tacka mötesdeltagarna för deras närvaro men också en person särskilt. Sen tittar han mot mig och jag förstår att han tänker uppmärksammat mina år av ideellt arbete för föreningen.

Det är detta som är så underbart inom föreningslivet! Att inte bara idrottsprestationer uppmärksammas och hyllas utan även ideella krafter. Jag har tidigare förundrats över det fina i det och nu var det min tur. Människor väljer att lägga tid och energi till att arbeta för att andra ska kunna ägna sig åt det som är roligt. Och för att andra ska kunna ha roligt krävs att några engagerar sig i verksamheten antingen som ledare, styrelserepresentant eller funktionär.

Det var när jag just hade slutat arbeta med golf som klubbchefen ringde och frågade. ”Vi skulle vilja att du blev suppleant i styrelsen”. Jag behövde inte tänka länge utan tyckte det var ett bra sätt att få ge tillbaka av min erfarenhet så jag tackade ja till erbjudandet. Detta var fyra år sedan och på de åren har jag suttit med på minst 40 möten och bidragit med minst 200 ideella timmar av min tid.

Roliga år och möten med härliga personer på golfklubben som jag lärt känna. Men som jag lär vill jag leva och min ståndpunkt är att man ska inte vara för länge på någon post. Därför blev det nej när valberedningen i höstas önskade förnya min mandatperiod för ytterligare två år. Så här stod jag nu inför årsmötet och ordföranden meddelade att i och med mina två mandatperioder i styrelsen skulle klubben förära mig ett förtjänsttecken i form av en silvernål. Det visste jag inte att fyra år skulle ge.

Jag har flera gånger applåderat personer som lyfts fram på det här sättet men inte kunde jag tro det skulle kännas så fint att få en nål på mitt bröst. Men det var verkligen en speciell känsla och jag kände mig mycket stolt.