Bröstorkestern

”Det är som att förut haft en hel orkester bakom sig men nu har jag bara en flöjt och en fiol.” Jag tänkte på vad träffsäker liknelsen var när jag fortsatte ”alla stolar är tomma men instrumenten står kvar”. Johan skrattade i telefonen. ”Nu måste jag gå från stol till stol och spela varje instrument själv.” sa jag och hörde att Johan förstod precis.

Vi hade inte hörts på ett tag och jag blev glad att han hörde av sig för att hör hur det var för mig med nya uppdraget. Det är genom tidigare jobb vi lärt känna varandra och vi har gjort många lyckade arrangemang ihop. Men det är de tuffa förhandlingarna som svetsat ihop oss starkast konstigt nog. Johan och jag har lätt att både ge och ta i våra diskussioner, han är intressant, lösningsorienterad och har många spännande idéer.

Personerna jag väljer dela mer yrkesrelaterade och helt ärliga tankar med är inte många i antal men väldigt viktiga för mig. De är alla positiva till mitt sätt att leda och genomföra saker och på så sätt mina supporters. De ger mig energi till skillnad mot skaran man alltid har och som tyvärr hellre tar av energin allra helst. Att de inte står helt nära verksamheten har hjälpt mig mer än om de känt till detaljerna eller de jag refererat till. Ibland har det gett mig raka och objektiva råd och ibland har det bara hjälpt att få berätta och höra mig själv beskriva situationen. Fler än en sådan här person är bra och att de är lite olika med olika erfarenheter och infallsvinklar.

Innan Johan och jag avslutar samtalet bestämmer vi att försöka höras lite mer regelbundet nu framöver. Liknelsen med orkestern dyker upp i mitt huvud igen och vi döper den passande för mitt uppdrag till Bröstorkestern. Jag tackar Johan för att han vill ge mig sina inputs lite mer ofta nu för jag behöver det. För om jag ska få fram fin musik behöver jag få hans takthjälp eftersom jag även får ta rollen som dirigent nu.

+

Susannas Hole in one

Vi hade just pratat om den äldre damen som vartannat år gjort hole in one på samma hål fyra gånger och att en av våra mammor utan ens sving gjort HIO också. När Susanna sen slår ut på korthålet med sin wedge ser hon inte ens efter bollen. Det är jag som ser bollen studsa en gång och sedan rulla i och jag bara skriker -”Du har gjort det! Du har gjort din första Hole in one!”

Hon hade lyckats med det slag alla golfspelare drömmer om, vissa gör det med skicklighet och andra av ren tur. Men ändå är det lika härligt och har man inte upplevt det kan man inte föreställa sig hur det känns. Själv hade jag spelat golf i säkert trettio år och varit nära många gånger när jag till slut lyckades göra en HIO. Även om jag var tillsammans med min man var jag så uppspelt att jag var tvungen att ringa pappa som lärt mig spela golf och själv gjort två.

Av Susanna, Annette, Kristin och jag som skrattade hela vägen in var det nu två av fyra som lyckats med att få bollen i hål på ett slag. Vi gladde oss så mycket över Susannas succéslag att ingen av oss kunde spela ordentligt det sista återstående hålet.  Ingen av de andra i gruppen av nya vänner från Norden, Skottland, Frankrike och England hade missat vårt jubel på åttonde hålet på Stadium Course. Det var härligt att sätta sig inne i klubbhuset vid uppdukat bord och givetvis bubbel för firandet av dagens HIO.

Vi var på PGA of Catalunya med femstjärniga designhotellet av högsta klass och nyligen renoverat. Anläggningen som av många anses vara en av Europas bästa har två riktigt bra golfbanor samt träningsmöjligheter i toppklass. Stadium Course var den svåraste av banorna som båda hade olika karaktär men verkligen intressanta och underhållande att spela. Europatourtävlingen Spanish Open har spelats här flera gånger vilket vittnar om hög kvalité. Med närhet till både Barcelona och Girona ligger anläggningen bra till i norra Spanien och flera golfresebyråer säljer golfresor hit.

Det var mitt första besök på anläggningen och denna start på 2018 års golfsäsong hade därmed inletts på allra bästa sätt även om min egen golfsving kändes lite rostig.

Nål på mitt bröst

Under punkten Övriga frågor kliver ordföranden fram mot publiken och säger att innan årsmötet avslutas vill han tacka mötesdeltagarna för deras närvaro men också en person särskilt. Sen tittar han mot mig och jag förstår att han tänker uppmärksammat mina år av ideellt arbete för föreningen.

Det är detta som är så underbart inom föreningslivet! Att inte bara idrottsprestationer uppmärksammas och hyllas utan även ideella krafter. Jag har tidigare förundrats över det fina i det och nu var det min tur. Människor väljer att lägga tid och energi till att arbeta för att andra ska kunna ägna sig åt det som är roligt. Och för att andra ska kunna ha roligt krävs att några engagerar sig i verksamheten antingen som ledare, styrelserepresentant eller funktionär.

Det var när jag just hade slutat arbeta med golf som klubbchefen ringde och frågade. ”Vi skulle vilja att du blev suppleant i styrelsen”. Jag behövde inte tänka länge utan tyckte det var ett bra sätt att få ge tillbaka av min erfarenhet så jag tackade ja till erbjudandet. Detta var fyra år sedan och på de åren har jag suttit med på minst 40 möten och bidragit med minst 200 ideella timmar av min tid.

Roliga år och möten med härliga personer på golfklubben som jag lärt känna. Men som jag lär vill jag leva och min ståndpunkt är att man ska inte vara för länge på någon post. Därför blev det nej när valberedningen i höstas önskade förnya min mandatperiod för ytterligare två år. Så här stod jag nu inför årsmötet och ordföranden meddelade att i och med mina två mandatperioder i styrelsen skulle klubben förära mig ett förtjänsttecken i form av en silvernål. Det visste jag inte att fyra år skulle ge.

Jag har flera gånger applåderat personer som lyfts fram på det här sättet men inte kunde jag tro det skulle kännas så fint att få en nål på mitt bröst. Men det var verkligen en speciell känsla och jag kände mig mycket stolt.

Vakta tankarna

Det är så  lätt att bara köra på och springa mest för andras skull utan att tänka efter. Egna viktiga behov sätts åt sidan såsom träning, återhämtning, vänner och intressen. Bara halvvägs in i boken vi hör på sägs att livskvalitet beror på kvaliteten på dina tankar. Det påminner mig om det som präglat mitt liv och i vilket mitt motto ”jag väljer min väg” har fötts.

På en längre bilresa lyssnade jag och min man på en berättelse om att uppfylla sina drömmar och förverkliga sig själv. Boken handlade om en framgångsrik man som arbetat mycket hårt i hela sitt liv och till slut drabbats av en hjärtinfarkt av sitt stressiga och ohälsosamma liv. Mannen i boken beslutar sig för att sluta jobba, säljer allt och reser iväg för att göra en inre resa.

I boken står att vi tänker ca 60.000 tankar varje dag och 95% av dem är samma tankar som vi tänkte igår såsom tankar av oro, ångest och negativa saker. Berättaren läser en fabel och sammanfattar den med orden ”om du tar hand om ditt sinne, om du ger det näring och sköter det som en bördig trädgård, kan det blomstra bortom dina förväntningar.” Jag ler när jag hör uppläsaren säga detta för det påminner mig.

Utan att jag vet när det hände har jag en tid glömt bort att ta hand om mina tankar. De har fått härja fritt i mitt inre och det har nog påverkat hur jag ser på saker och i möten med andra. Min man och jag pratar om det och han bekräftar att han upplevt mig annorlunda den senaste tiden. Så som han beskriver mig är inte den jag vill vara och jag är tacksam över ärligheten och blir motiverad att ändra mig.

Boken säger att om du vill leva ett rikt liv ska du ta hand om ditt sinne genom att stå vakt vid grinden där tankarna kommer in. De tankar du vill släppa in är välkomna men de som dränerar dig på energi ska du försöka stoppa eller helst omvandla till något positivt. Jag är övertygad om att du själv kan välja att se positivt på världen omkring dig och allting som finns i den, du kan faktiskt det.

+

Brösthållarkurs

Hon slet av sig tröjan och stod där i bara BHn och jag blev lätt generad med måttbandet i handen. Åsa högg in och började mäta upp henne. Återigen tänkte jag på hur vi kvinnor är så bekväma i varandras sällskap trots att vi egentligen inte känner varandra. När det blev min tur glömde jag till och med att hålla in magen när tröjan skulle åka av.

Marie frågade om inte jag var intresserad att gå kurs i underklädessömnad med henne. Jag sa ja trots jag är nybörjare och kände detta var över min nivå. Hörde återigen Pippi inom mig ”det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert”. Kursen hette Sy din egen BH och vi anmälde oss i god tid.

Att kunna sy sin egen BH blir perfekt tänkte jag. Hur många har man inte köpt som man bara använt en gång? Det kan nästan förstöra en dag att bära en obehaglig BH och känna hur den skaver eller sitter fel.  Och jag har varit alltför blyg att be butikspersonal om hjälp att pröva ut rätt storlek för just mig.

På kursen var vi 10 kvinnor under en helg. Vi fick material för att sy en vit BH med stretchigt tyg och spets, i påsen låg även flossad resår, kanalband, flor, ringar, hyska och hake mm. Kursledare Gunilla Lénárt förklarade bra även hur man skulle göra för att förstora eller förminska.

Delarna överkupa, underkupa  och bakstycke började mer och mer likna en BH och stor vikt las att mäta rätt, annars skulle passformen bli helt fel. För mig hade mitt mått under bysten och skillnaden till måttet över bysten blivit helt rätt och den BH jag till slut hade klar på söndagen satt bra.

Nilla påtalade att man behöver sy några BHs för att få den mest perfekta  Jag beställde kit för BH från BWear och har nu även sytt en snygg marinblå BH hemma.

+

Thriller i London

Det började med att dottern blev rejält sjuk första natten och nästa dag på marknad i Notting Hill hade hon verkligen svårt att både svälja och prata av den onda halsen. Den klassiska dubbeldäckaren tog oss till Oxford Street och shoppingen skulle starta för en alltmer blek tonårstjej som längtat så länge.

Att resa är underbart med alla dess delar såsom att boka och planera, längtan och nedräkning av dagar, själva resan och sedan minnena av den när man är hemma igen. Resa är också härligt för det finns massor av resmål att välja på och att valen på varmt eller kallt, storstad eller strand, aktivitet eller vila är många.

Min man och jag reser mycket för frihetskänsla och nöjet att uppleva tillsammans. Mina barn har båda i 15-års ålder fått varsin resa bara med mig till London i present. Detta för att dels få upptäcka tillsammans men även för att de då har lärt sig engelska så pass bra att de kan sköta snacket. Sonen och jag var iväg för fyra år sedan och då blev det butiker, Madame Tussauds, restaurangbesök och musikalen The Lion King.

Jag tycker jag alltid haft tur på resor. Vädret har blivit bra, ibland fått uppgradering av rum på hotellet, det har funnits plats för det jag velat göra och ovälkomna överraskningar har inte uppstått. Den här resan med dottern hade inte det flytet och när hon t.o.m. hade svårt att andas av halsont blev det St Mary Hospital där vi stannade resten av eftermiddagen vår första dag i London. 

Efter konstaterad kraftig virusinfektion och smärtlindrande medicin piggade hon ändå på sig hyfsat till nästa dag. Men med lätt feber var det jobbigt för henne att prova kläder och lusten satt långt inne. På nagelstudio blev både längden, formen och färgen blev fel på hennes. Olikt henne som alltid är en glad, nyfiken och framåt tjej att gråta även för det. Men så klart förståeligt med en infektion i kroppen.

Vi avslutade med musikalen Thriller Live – en hyllning till Michael Jackson som hon själv hade valt från att först inte tycka det där med musikal alls var något hon ville göra i London. Även till musikalen blev det strul då vi råkade gå fel och därav stressade in på teatern bara en minut innan föreställningen började. Men bra vi var uppvärmda för musikalen fick hela publiken att både dansa och sjunga med.

Som tur är finns London kvar och vi kan åka dit igen!

 

Huvudet i sanden

”När jag såg dig ta emot gästerna ikväll så insåg jag hur mycket jag kommer sakna dig!” Vi står i köket på jobbet just efter ett seminarium om träning och cancer. Hon fortsätter ”Jag inser att jag har bara stuckit huvudet i sanden som en struts och hoppats att det inte ska hända.”

På promenaden från tåget till jobbet har stegen varit lätta och när ”Freedom” med George Michael kom i hörlurarna nästan flög jag fram och stegen höll på att bli till dans. Jag har tagit ett stort beslut och står inför ett nytt kapitel  i livet. Förändring är för mig en slags frihet och något jag tycker är spännande.

Mina kollegor börjar reagera och jag får sms ”Sitter här på jobbet och tittar bort mot ditt skrivbord… kommer bli såååå tomt utan dig här. Du är en klippa och jag har alltid uppskattat att jobba med dig. Din nya arbetsgivare har verkligen fått sig en stjärna!”

En annan morgon möts jag av en annan som säger att hon har drömt om mig och att hon vaknat med tårar. Drömmen hade handlat om mig och hur sorgligt hon tyckte det var att jag ska sluta. När hon berättar det för mig kommer tårarna i hennes ögon och hon ursäktar sig.

Det är oerhört fint att de är så ärliga och äkta med sina känslor och dessutom har modet att berätta. Jag ska spara de här stunderna och saker som händer nu och mentalt lägga dem i en liten ask inuti mitt bröst. När det en annan gång kanske känns lite motigt ska jag mentalt ta fram asken och njuta av att minnas. Jag kommer sakna många efter jag slutat!

+

Fickan är svår

Lite för många gånger har jag fått repa upp. Det är nog bland det tråkigaste jag vet när jag inser att det blivit fel och jag måste göra om det. Mitt driv får mig att vilja bli klar och se resultatet snabbt. Bestämmer mig för fullt fokus och ger mig på fickorna igen.

Marie på jobbet syr och förra våren frågade jag henne om råd då jag gett mig på att sy om en klänning till en topp. ”Syr du?” frågade hon och jag svarar nej vilket var ett ganska dumt svar. Jag har sytt mest raksöm för gardiner och kuddar, men inte kläder till mig själv.

Efter sommaren frågar Marie om jag inte vill följa med på en modekväll i Stockholm som Tygtokig hade. Av de underbara tygerna i härliga mönster och färger blir jag inspirerad! Jag hör Pippi Långstrump från mitt bröst ”Det här har jag aldrig provat. Så det klarar jag helt säkert!” Från den dagen med ett mönster av Lena Lundvall från @syttochprytt och 2,20m tyg har det blivit ett 15-tal plagg och jag tycker det är hur kul som helst!  Fortsätt läsa ”Fickan är svår”

+

Först är det trögt sen skönt

Helg och när rullgardinen åker upp ser vi att det regnar. Då hör jag min man säga ”Det är ändå ganska skönt att springa i regn”. Vi försöker få träningen som en del av dagen och om vi gör det tillsammans som ett sätt att umgås.  

Forskning visar att 30 minuters fysisk aktivitet de flesta av livets dagar minskar risken för cancer. Huvudsaken är att pulsen höjs och på vilket sätt spelar inte så stor roll. För många är steget att börja träna verkligen stort och det är kanske för att man tror  det krävs så mycket.  

Men det krävs ganska lite.  En promenad i rask takt någon gång under dagen, gå av en station tidigare från bussen eller tåget och gå resten eller köra ett enkelt yoga- eller träningspass från youtube. Det räcker och det kommer göra skillnad från dag ett.

Med mitt jobb har jag verkligen fått en ny syn på vikten av motion. Förut gjorde jag det för att försöka se snygg ut och gå ned i vikt. Idag tränar jag av ett enda skäl, jag vill leva så länge som möjligt. Med den motivationen från mitt bröst är det mycket lättare att ta sig ut och bara göra det.

Fram på förmiddagen hoppar vi faktiskt i träningskläderna och åker till spåret för att springa tillsammans. Det blir bara 2,8 km eftersom vi känner kyla av regnet. Men med några yoga-övningar och lite stretch i vardagsrummet kom värmen tillbaka.

Även om det kändes lite trögt att komma ut den här dagen så känns det ändå oerhört skönt efteråt.  Att dessutom då veta att man har motat bort risk för cancer och andra sjukdomar och därmed troligtvis lagt till en dag på livet är även det gott att tänka på!

Jag säger upp mig

Ögonbryn som höjs markant och förvåningen är uppenbar efter jag sagt ”Jag vill säga upp mig.”. Jag fortsätter berätta att jag blivit headhuntad och hur jag  blivit mer och mer intresserad genom rekryteringsprocessen.

Min chef  var även han morgontidig och jag vill informera honom direkt. Det är andra gången i livet jag ska säga upp mig. Det har inte blivit fler gånger då jag hela tiden blivit erbjuden nya uppdrag inom samma bransch, förbund och företag när jag arbetade inom idrotten.

Det tas ändå emot på ett bra sätt och med full förståelse. Jag är tacksam över det av flera skäl. Får höra att även om jag kommer vara mycket saknad kan ”det här till och med vara bra för oss”. Jag förstår hur de menar och vill verka för att ett gott samarbete ska uppnås i framtiden.

Mina närmaste medarbetare får veta en och en. En del har förstått att det kommer att hända. Andra blir förvånade och ger spontant kramar av redan plötslig saknad fast det kommer dröja länge till vårt farväl.

Känslan att de ska se ner på mig och kanske tycka jag är en svikare försvinner allt mer. Jag förstår att min oro över hur det ska tas emot var onödig och stämde inte. Reflekterar över att det många gånger är så att man oroar sig helt i onödan, det blir inte så som man befarar och omgivningens reaktioner går sällan att förutspå.

När jag lättad går hem den kvällen återstår bara att informera övriga i huset som ska ske  på vårt intranät nästkommande dag. Om två månader börjar jag hos en ny arbetsgivare och det ska verkligen bli spännande och roligt!

+

Erbjudande i Humlegården

När jag gick ut såg jag på telefonen att det var ett missat samtal. Googlade upp numret och såg till min glädje vem det var ifrån och kände en hoppfull känsla i mitt bröst. Snabbade på stegen över vägen så att jag kom in i Humlegården. Kände att jag ville ha en minnesrik plats för den här stunden.

Innan dess hade jag kommit tillbaka till kontoret för att lämna in roll-ups och annat efter ett event med en sponsor.  Jag stått på scen tillsammans med en erkänd cancerforskare och cancerläkare för att inspirera Sverigecheferna inför årets viktigaste kampanj.

Tillbaka på kontoret krockade jag nästan med chefen i dörren och han hade redan sett bilder från eventet i vår interna FB-grupp men ville höra mer hur det hade gått. Jag tror det var min energi från det lyckade eventet som fick honom att spontant ge mig en kram och vi önskade varandra en trevlig helg.

Ringde upp telefonnumret och det var från den jag hoppade. ”Hej Louise, vår rekryterade och jag har haft genomgång av dina tester och gått igenom dina referenser.” Jag fick påminna mig om att ta nästa andetag innan jag lyssnade vidare. ”Nu hoppas jag att få förgylla din helg lite extra då jag nämligen vill erbjuda dig tjänsten hos oss!”

 

Fjärilarna som fladdrade i magen kittlade mig när jag svarade ”Då vill jag glädja dig med att tacka ja till ditt erbjudande med de villkor som vi tidigare har diskuterat!”

+

Jag väljer min väg

Jag ser hellre möjligheter än hinder och jag älskar verkligen livet! Jag drivs av människor omkring mig och njuter av att vara med och skapa bra samarbeten, utveckla och se nya möjligheter. Att även små saker ger lycka och att göra vardagen rolig och spännande är viktigt då livet innehåller fler vardagar än ledighet.

Det här är min blogg som jag kallar ”Bystbloggen”. Varför undrar du? Jo, för att den handlar om det jag känner i mitt bröst för saker och ting som händer i livet. Inuti mitt bröst sitter känslan och kärleken, ovanpå de bröst som gett liv och trygghet åt mina barn och som skapar siluetten av kvinnan jag är.

Flera gånger i mitt liv har mottot ”jag väljer min väg” varit viktigt för mig. Min väg har nämligen fått en och annan skarp kurva, oväntade stopp-tecken, skyltar med enkelriktat och fartdämpare mitt i vägen. Att välja sin väg handlar för mig om att det är jag som håller i ratten och styr och tar mig dit jag vill.

I snart fyra år har jag arbetet med Rosa Bandet-kampanjen med målet att optimera insamling till cancerforskning genom framförallt företagssamarbeten. Från december 2017 kommer mitt fokus intensifieras till just bröstcancer då jag börjar ett nytt uppdrag som marknads- och företagsansvarig på Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation.

Jag bor i Stockholm och är gift med min älskade Norrman Christian som på halvtid bor kvar i Oslo eftersom hans tre fina tonårsdöttrar bor där. Själv har jag mina två barn Hanna 15 år och Oscar 19 år som jag är oerhört stolt över att få vara mamma till och som för alltid bor i mitt bröst.

Den här bloggen startar jag i och med ett nytt uppdrag på Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation. Jag vill dela med mig av mina tankar kring sponsring, intressanta samarbeten, spännande projekt och varför jag vill hjälpa människor som drabbas och lever med cancer. Flera av mina vänner är drabbade och i min familj har cancer också gjort sig obekvämt påmind på väldigt nära håll.

I min blogg kommer du även få ta del av mitt intresse för ledarskap, mode, mat, relationer, träning, golf, skidor och inredning. Det vill säga livet i stort som smått och hur det känns i mitt bröst. Vid ett flertal tillfällen har vänner till mig sagt att jag borde dela med mig av mina tankar och nu gör jag det genom Bystbloggen utan prickar. Jag hoppas att du vill ta del av tankarna från mitt bröst. Varmt välkommen!